Jag känner mig blåst, meningslös och bara i vägen. Jag saknar mig själv så jävla mycket. När jag hade kontakt med mig själv och djuren på mitt egna lilla sätt, som fungerade och kändes bra.
Folk är mig i hälarna hela tiden, klagar på mig.. dom säger inte precis att jag är dålig osv..
Men dom säger sammanhang med det vilket gör tusen gånger ondare. Jag är en slav, en börda, ett missfoster.
Dom är blinda, och gör mig blind. Jag hatar det, hatar er, hatar världen..hatar mig själv!
När jag tyckte om mig själv, när jag var mogen och vettig, då sa ni att det var onormalt för en 13 åring att bete sig så. Det var nämligen fel att vara MIG, EBBA, som vanligt. Jag vet att jag saknar en massa, men mest av allt kärleken.
Jag är så vilse nu eftersom jag tog åt mig, det är fel att vara någon man själv tycker om. Det är fel, eller hur...MONGON!
Och jag mår skit, det går skit med djuren, maten, träningen. Skolan går helt okej, min sociala sida är över använd.
Jag behöver vara i fred, med någon eller några jag älskar. Prata, gråta och bara en massa kärlek.
Jag tänker så äckligt mycket på framtiden också, kommer jag finnas då, kommer jag vara som dom, kommer jag vara enstöring o.s.v.
Men jag saknar också er, mina kära vänner.. min älskade kisse som höll om mig på natten, som fick mig att inte vara rädd. FAN som allt sket sig när du reste vidare.
Och Malte, som nyligen fick resa vidare till Nangijala.. Saknar dig bästa killen, saknar dig så mycket.
Du var nog den roligaste och gladaste hästen jag hittills känt. Du var värd så mycket mer än att stå på ridskola, du var värd flera tusen mils stora och gröna ängar. Du var värd att få känna frihet och dina naturliga sidor innan du skulle resa vidare.
Saknar er, älskar er, time after time I think of you and don't now if I can make this without you..
Vet inte om jag är känslolös eller om jag bara helt enkelt sakta bryter samman...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar